Kärleksbrev. Typ.

Hon älskar mig fastän jag inte är någon löpare.

Suck

Det blir nog ingen maratonlöpare av mig.

2.4 kilometer i makligt tempo.

Och en halvtimme efteråt ser jag fortfarande ut som en mosig tomat.

Men. Vi kör igen på onsdag! Booya!

Med er som mitt vittne

Idag ska jag ut
och
jogga!

Kanske två kilometer. Inte vet jag. Tre då?! 4? Vi får se helt enkelt.

Jag är taggad. Superpepp. Bara jag inte går in i väggen nu i min uppladdning.

Hoppas att mannen inte har en massa planer eller ja: hoppas att de där planerna involverar våra barn.

För en überpratig snart-åttaåring på cykel i släptåg tillhör inte mina planer. Jag ser inte henne i den målbild jag mentalt visualiserar.

Jag ser mig själv med glöd i blick och driv i benet. Två nonchalanta (?) flätor som slår i takt. Sanningen är nog mer desperation i blick, stumma ben och bröst som klappar takten.
Men men. Tänker jag på det viset blir det nog inte mer än 1 km.

Kör hårt!

Loreen

De leker ”Loreen och han vakten”. Jag skrattar men befarar att det ska balla ur (som den erfara modern jag är), varpå lilleman kommer med cykelhjälmen i högsta hugg.

Det finns ingen bild på det för jag skrattade så att kvällsmaten nästan kom upp! Nu tvistar de om huruvida det är Loreen eller ”han vakten” som sparkar ovanför huvudet. Bäst att gå emellan innan det går från Euphoria till depression.

Ok då

När mannelimannen hela dan, skickar

tänker jag att kolhydrater kanske inte är djefvulens verk ändå. När allt kommer omkring menar jag.

Men när jag kommer hem finns det inte så mycket som en liten smula kvar.
Och det är väl tur egentligen.
Doften av nygräddade våfflor är ju ändå halva grejen tänker jag. Och ljuger mig själv blå. Och slickar på fläktfiltret!

Det är detta jag lever för

Ikväll är jag den första att välkomna fredagsmyset.

Jo, jag sväljer stoltheten och går all in på taco, rödvin, vattenmelon, latte macchiato…

…och Let’s Dancefinalen. Med två ungar i famnen- bless ”em sweet children.

Bring it on. Bring it!

Och ja, jag klämmer in kisspaus på grund av vätskechocken beskriven ovan, företrädesvis under reklampauserna som haglar lika tätt som mina trängningar.

Anton eller Molly? Molly eller Anton? Vem bryr sig? Jag snarkar som en spädgris innan 20.30.

Min fertilitet naggas i kanten (typ)

 

 

Nu säljer vi hiet.

Inga fler barn ska ligga och skvalpa runt i min påsiga mage. Inga fler knytten ska hänga som apor från mina vårtgårdar. Inga fler bajsmaraton från navel och hela vägen bak till hårfäste, farväl vaknätter (spädbarnsrelaterade i alla fall) där det känns som en hyfsat bra idé att kanske lägga ungen i garderoben, stänga dörrarna och springa fort som faaan utan att se tillbaka.

Fy. Fan. Vad. Gött!